portelva

Har tusen tankar som snurrar och tänkte skriva av mig lite.

För 3 år sedan lämnade jag det här landet för att prova lyckan som aupair i Italien. Blev kvari 1 och ett halvt år och imorgon ska jag hälsa på min familj igen efter att vi inte setts sedan jag kom hem julen 2007. Ska bo hemma hos familjens mormor, hon som hatar te.  Det var för övrigt samma kvinna som lärde mig mina första grammatiskt korrekta meningar i italienska och vad riktigt kaffe är. Jag är överlycklig att äntligen träffa henne och co igen. 

Barnen, Tommaso 4, Carlotta 8 och Filippo 11 är, tycker jag helt ur en opartisk vinkel världens bästa barn. Kändes som ens småsyskon och jag har saknat dem otroligt mycket och hoppas på mysiga dagar ihop.  Jag längtar att få borsta tänderna ihop med dem igen, läsa sagor, spela fotboll inomhus fast vi inte får, bilspaning m.m. 

 Kommer säkert att bli överväldigande när bussen kör in i Milano, minns det som igår när jag satt i taxin på väg hem och läste ”avskedsbrev” som barnens mamma skrivit.  Upp och ner kändes allt men ändå lyckligt, kanske som det kommer kännas imorgon. 

Spelade faktiskt innebandy en hel del under den tiden också, Milano har hela två lag varav det jag spelade i var bäst ;) Ska träffa dem och någon kväll ska vi på teater vilket jag tror kommer bli jätteroligt, numera när jag förstår språket ännu bättre förut var det rätt svårt, Arlecchino, äntligen ses vi igen.  Sen blir det några chokladshots hos ”Mucho” och hans mamma(!) med Nicolò, barnens kusin, en kväll i den här staden måste ju avslutas där.  Även om man har krockat med en narkoman, varför gå och lägga sig?

Imorgon 09.00 bär det av, ta hand om er alla här hemma så gör jag detsamma där borta!

Kristin